Färre mord men korruptionen består

Rapport till Hiertanämnden
om pressens situation i Colombia

Av Björn Dickson, stipendiat

Bogotá, december 2007

Colombianska journalister arbetar vidare, trots våld och hot om våld. Men från strikt journalistisk och demokratisk synpunkt är den systematiska korruptionen ett minst lika stort problem.

Långt färre journalister mördas i Colombia i dag än för 20 år sedan. Självklart en mycket glädjande utveckling. Men en tänkbar förklaring skulle kunna vara att journalisterna har blivit fogligare.

För journalistiken och den colombianska demokratin finns ett mer vardagligt problem som ofta är större än hot om våld: den många gånger obefintliga åtskillnaden mellan journalistik och politisk propaganda. Korruptionen är en del av vardagen. Det har gått så långt att det fria ordets förkämpar arbetar för att skapa regler för ett system som korrumperar journalister. Det bakomliggande resonemanget är: ”Bättre reglerad korruption än fullständigt otyglad korruption”.

Colombianska landsortsjournalister har ofta så dålig ekonomi att de tvingas tänka på privatekonomin först och den journalistiska etiken sen. Detta leder till en vardagskorrumperad journalistik.

I praktiken bestämmer många gånger borgmästaren, guvernören eller någon annan stark man på orten vad som ska stå i tidningen. Dessutom finns gerillan eller paramilitären som hotar och trakasserar. Mellan dessa två sköldar, maktfullkomliga politiker respektive väpnade grupper, kläms journalisterna.

Det finns journalister som börjar rapportera de nyheter som gerillan, paramilitären eller knarkmaffian beordrar och som blir lydiga redskap.

Journalisterna på den colombianska landsbygden arbetar ofta ensamma, de saknar stöd från en stark redaktion och de blir beroende av polisen och de styrande politikerna. Samtidigt utsätts de för hot och trakasserier från knarkhandlare, gerilla och paramilitärer.

Lokala och regionala politiska makthavare har som regel en kassa för information. Denna kassa används inte för att köpa annonsplats eller för att ge ut flygblad i eget namn. I stället används dessa skattemedel ofta för att avlöna journalister som skriver det de blir tillsagda att skriva.

Det är också vanligt att borgmästaren eller guvernören äger tidningen och kan ge en lokal journalist rätten att sälja annonser i tidningen. Denna möjlighet är många colombianska journalisters främsta inkomstkälla. Men för denna rätt måste journalisten betala ägaren en andel av intäkterna, och naturligtvis lydigt skriva propaganda snarare än oberoende journalistik. Och rätten att sälja annonser kan när som helst dras in.

Den colombianska organisationen Centro de Solidaridad de la Federación Internacional de Periodistas – Ceso-Fip – har närmare 1 000 medlemmar. Ceso-Fip har under 2007 gjort en undersökning bland 350 journalister i Colombia. Av de tillfrågade uppgav 51 procent att de tjänar mellan motsvarande ungefär 700 och 2 800 kronor per månad: Det är i nivå med vad okvalificerade arbetare tjänar. Men än värre än att lönen är låg är att den ofta kommer från de annonsintäkter som journalisten själv lyckas dra in.

Det är inte heller ovanligt att journalister missbrukar sin ställning för att något förbättra sin ekonomi. Det förekommer till exempel att journalister av rent privatekonomiska skäl hotar med att skandalisera makthavare.

För att något förbättra situationen arbetar Ceso-Fip för att ingå ett slags kollektivavtal med olika pampar. Avtalet på en ort eller i en region skapar riktlinjer för hur ersättningen till journalisterna ska se ut.

Överenskommelsen kallas Pauta publicitaria och tanken är att ett system som fungerar lika för alla ska verka mindre korrumperande. Om varje enskild journalist förhandlar fram sina villkor med den lokale makthavaren blir korruptionen än värre. Genom Pauta publicitaria blir varje enskild journalist något mindre osjälvständig, är tanken.

– Jag önskar att vi kunde komma bort från detta system helt och hållet. Men det är en avlägsen dröm för oss. Pauta publicitaria är det bästa vi kan åstadkomma under de omständigheter som råder i Colombia, säger Ceso-Fips chef Eduardo Márquez.

Tillsammans med projektkoordinatorn Karen Cepola och den juridiskt ansvarige Andrés Monroy driver Eduardo Márquez Ceso-Fip från ett litet hemtrevligt kontor i ett slitet område i centrala Bogotá.

På väggarna hänger modern konst och från stereon hörs Bach.

Eduardo Márquez sätter en tändsticka till pipan och berättar ännu en historia om hotade journalister. Till exempel den om Pedro Cárdenas som driver det lilla nyhetsbrevet La Verdad, Sanningen.

I Colombia kan den som saknar egen mobiltelefon i stort sett var som helst hyra mobiltelefon per minut. Överallt på gator och torg ropas denna tjänst ut. Pedro Cárdenas gav sig själv in i denna verksamhet och avslöjade att det rörde sig om en maffiakontrollerad business. Detta stod att läsa i La Verdad, varpå Pedro Cárdenas fick en bukett vita liljor med besked om att han skulle sluta med sina skriverier om han inte ville bli mördad.

Nu lever Pedro Cárdenas med ett visst beskydd från myndigheterna.

Skillnaderna mellan storstäderna och landsbygden är mycket stor. De flesta journalister i storstäderna, främst i Bogotá, arbetar med betydligt större frihet än landsortsjournalisterna. Storstadsjournalisterna befinner sig på stora redaktioner där de får stöd från kolleger och chefer, de har stora ekonomiska resurser och hot mot storstadsjournalister får en helt annan uppmärksamhet än de hot och den korruption som är vardag på landsorten.

– Situationen inom landsortsjournalistiken har förvärrats mycket under de senaste fem åren. Utbudet av den mer självständiga journalistiken har koncentrerats till storstäderna, säger Carlos Cortés Castillo, chef för organisationen Flip i Colombia, när jag besöker honom på kontoret i ett ganska slitet trevåningshus i utkanten av centrala Bogotá.

Flip står för Fundación para la libertad de prensa, och är en organisation som arbetar för pressfrihet i Colombia. Flip samarbetar med ett antal internationella organisationer och gav under hösten 2007 ut en fotobok om Colombia, i samarbete med Reportrar utan gränser.

Ett stort problem inom den colombianska landsortsjournalistiken är bristen på utbildning. För en outbildad colombiansk journalist är den i Sverige oftast självklara åtskillnaden mellan journalistik och propaganda inte så självklar. Inte sällan startar en politiker en tidning eller radiostation inför ett val. Journalister anställs för att basunera ut politikerns budskap. En politikerpamp kan använda skattemedel för denna form av propagandajournalistik.

– Det här är mycket vanligt, säger Carlos Cortés Castillo.

I det avlägsna Aurauca, vid gränsen till Venezuela, beordrade Farc inför de lokal- och regionalval som hölls i oktober 2007, ett antal radiojournalister att förmedla Farcs kommunikéer, annars skulle journalisterna betraktas som ”militära mål”, meddelade Farc.

Ett annat fenomen är att makthavare köper upp en hel upplaga av en veckotidning som kommer med obehagliga avslöjanden. Det går också så långt som att radiosändningar och tv-sändningar störs. Att makthavare står bakom dessa sabotage sägs aldrig rent ut.

– Man talar bara om ”tekniska problem”, säger Carlos Cortes.

– Men när kongressen diskuterade korruptionen på den colombianska nordkusten på våren 2006 bröts tv-sändningarna från kongressen just på nordkusten. Det är svårt att tro att det bara var fråga ”tekniska problem”, säger Carlos Cortés.

Att det råder större frihet i storstäderna än i landsorten har att göra med den journalistiska grundregeln om avståndet, såsom den tillämpas i Colombia.

En inarbetad ”sanning” är att två döda i en trafikolycka i Sverige är en stor nyhet men att 20 döda i en bussolycka i Indien är en notis. I Colombia gäller att konsekvenserna kan bli svåra för den journalist som avslöjar korruption och maktmissbruk på nära håll. Men att befinna sig i Bogotá och skriva om korruption på landsbygden är betydligt mindre riskfyllt. Om det dessutom är så att nyheten publiceras i utlandet, och inte Colombia, är det i princip fritt fram.

Men detta betyder inte att livet för storstadsjournalisterna i Colombia är riskfritt, tvärtom.

Gonzalo Guillén är sedan sju år Colombiakorrespondent för den spanskspråkiga versionen av Miami Herald, El Nuevo Herald. Han har tidvis tvingats lämna Colombia efter rader av mordhot. Under hösten 2007 har han levt på hemlig ort i landet, med skyddsvakt och skottsäker bil.

Bakgrunden till detta är en absurd historia: Knarkkungen Pablo Escobar, som sköts till döds av colombianska och amerikanska säkerhetsstyrkor 1993, hade en kärleksaffär med journalisten Virginia Vallejo. Hon har nu skrivit den självbiografiska boken Amando a Pablo – Odiando a Escobar (Att älska Pablo – Att hata Escobar). Boken är en storsäljare i Colombia.

I boken skriver Virgina Vallejo att Colombias president Álvaro Uribe hade vänskapliga relationer med Pablo Escobar. Presidenten reagerade genom att i flera radiostationer anklaga Gonzalo Guillén för att ligga bakom uppgiften och för att i själva verket vara den som låg bakom hela boken. I ett hetsigt utspel uttalade sig presidenten på ett mycket aggressivt sätt om Gonzalo Guillén.

Ett par dygn efter presidentens anklagelse hade Gonzalo Guillén tagit emot över 20 mordhot. Jag har tagit del av handlingar från den process där Gustavo Guillén har stämt presidenten.

– Det som har hänt mig visar att staten är en del av problemet, inte en del av lösningen, säger Gonzalo Guillén när jag når honom på hans mobiltelefon. Han vågar inte säga per telefon var han befinner sig.

– Jag kan fortfarande arbeta. Men presidentens uttalanden och de påföljande hoten har försvårat mitt arbete mycket, säger Gonzalo Guillén.

Gonzalo Guillén har under december 2007 fortsatt sitt arbete med nya uppseendeväckande uppgifter, den här gången om påstådda relationer mellan presidentens familj och droghandlare. Och inte oväntat har Gonzalo Guillén tagit emot nya dödshot.

Andra storstadsjournalister som har hotats är Daniel Coronell, kolumnist i veckotidningen Semana, och frilansjournalisten Claudia Julieta Duque. Hon har kämpat för att klarlägga omständigheterna kring mordet 1999 på journalisten och satirikern Gabriel Garzón. Under hösten 2007 fastställdes det i en officiell rapport att det var paramilitären som låg bakom mordet.

Men staten är inte bara ett hot och en belastning. I Colombia finns ett statligt organ som har till uppgift just att skydda journalister, Comité de Protección del Gobierno para Periodistas.

– Vi övervakar hur det organet sköter sitt arbete och jag kan säga att det fungerar ganska bra, säger Carlos Cortés på Flip.

Har då situationen förbättrats eller försämrats under de senaste 20 åren? Om man utgår från antalet mördade journalister är bilden solklar, det har blivit mycket bättre. På 80-talet mördades omkring 15 journalister per år. Nu rör det sig om en eller två eller tre per år. Under 2007 förekom tre rapporterade fall.

– Och så vitt jag vet sitter ingen Colombiansk journalist i fängelse på grund av sin journalistik, säger Carlos Cortés.

Att antalet mord på journalister minskar är naturligtvis ett mycket gott tecken. Men det kan också vara ett tecken på ökad försiktighet och självcensur hos journalisterna.

Och när det verkligen gäller liv och död är frågan om självcensur inte så entydigt svart eller vit som den ter sig för de flesta svenska journalister.

– Man måste agera med förnuft. En journalist som har blivit mordhotad gör bäst i att byta ämnesområde. Man kan skriva om miljöfrågor eller ekonomi i stället för att avslöja korruption, det rekommenderar vi när alternativet kan vara döden. Det finns också journalister som börjar rapportera de nyheter som gerillan, paramilitären eller knarkmaffian beordrar och som blir lydiga redskap, säger Carlos Cortés.

Det finns också ren omdömeslöshet som leder till att journalister dödas. Polisen kan gå ut med ett pressmeddelande om att en storskurk har gripits. En journalist publicerar nyheten rakt av, som den serveras av myndigheterna, och med bild på skurken.

– När skurken kommer ut ur fängelset dröjer det inte länge förrän den journalist som publicerade nyheten om gripandet är död, säger Carlos Cortés.

Colombianska journalister:

”Vänstergerillan är värsta hotet”

I en studie som Observatorio de Medios vid Universidad del la Sabana i Bogotá presenterade i november 2007 säger 34 procent av 235 tillfrågade journalister att de någon gång under sin journalistkarriär har blivit hotade till livet.

I samma undersökning utpekas vänstergerillan Farc som det största hotet mot pressfriheten. Frågan till journalisterna var: ”Vilka bär det största ansvaret för hot mot journalister?” De svarande journalisterna kunde välja flera alternativ, därför blir summan i undersökningen flera hundra procent. Undersökningen gjordes i september 2007. Sammanlagt 235 journalister i 29 colombianska städer intervjuades vid personliga möten och per telefon mellan den 1 och den 30 september 2007.

I tabellen framgår hur de colombianska rangordnade de olika hoten mot pressfriheten.

Vilka är det främst som ligger bakom hot mot pressfriheten?

Källa: Observatorio de Medios de la facultad de communicación de la Universidad de la Sabana, Bogotá, Colombia

Högermilis hotade deras barn
– de fick tre timmar på sig att fly

Exemplen på hotade journalister i Colombia är många. Dolores Sánchez Samper och hennes man Iván Mauricio Márquez Carvajal (fingerade namn) fick tre timmar på sig att lämna sin hemstad på den colombianska landsorten.

Högermilisen Águilas Negras – De svarta örnarna – hade hotat Dolores familj, inklusive hennes föräldrar och barn.

– Vi tvingades fly hals över huvud, vi hann knappt packa. Men vi hade inget val, min lilla dotter och min 14-årige son går före allt annat, säger Dolores med förtvivlad röst när jag möter henne med man och dotter på ett café i Bogotá.

I samband med de lokala valen i den 28 oktober 2007 skrev Dolores en artikel i den lokaltidning där hon är anställd. Artikeln innehöll avslöjanden om en lokal politiker. Också en annan reporter skrev en avslöjande artikel. Även för denna text fick Dolores ”skulden” eftersom artikeln publicerades på den sida som hon ansvarar för i sin egenskap av lokalredaktör.

Snart riktades hoten också mot Dolores man, Iván, som arbetar på en radiostation.

När jag möter paret och den lilla dottern bor familjen hos släktingar i Bogotá. Dolores och Iván är upprivna men har ändå bestämt sig för att försöka flytta tillbaka till hemstaden, i hopp om att situationen ska ha lugnat ner sig efter drygt en månad. Dolores och Iván erbjuds en viss form av skydd av den colombianska staten. Polisen ska hålla lite extra koll och familjen får tillgång till en särskild radio för nödanrop till polisen.

– Om det inte räcker kan vi tvingas lämna Colombia, säger Iván.

Jag har också mött Diro César Gonzales Tejada som arbetar på Periódico de la Tarde i staden Barrancabermeja. Han har misshagat lokala makthavare och tvingas arbeta under skydd av beväpnade vakter.

– Jag fortsätter att arbeta på detta sätt, även om jag lever under ständigt hot, säger Diro César Gonzales Tejada.

Han finns med på en bild i den fotobok som Reportrar utan gränser och Fundación para la Libertad de Prensa – Flip tillsammans gav ut på hösten 2007.

SLUT